Järnåldern

(Sammanfattning från Kjell-Åke Aaronssons texter)

Under 1980- och 90-talen upptäckte den arkeologiska forskningen en storskalig förändring av bosättningsmönstren i norra Sverige. Stenålderns boplatser främst på stränder av sjöar och vattendrag ersattes för cirka 1 500 år sedan av boplatser ute i skogarna, vid myrmarker och på fjällhedar. Dessa boplatslämningar såg precis ut som lämningar efter renskötande nomader som vi känner dem från de senaste århundradena och ända in på 1900-talet: härdar, det vill säga lämningar efter eldstäder i de renskötande nomadernas tältkåtor.

Vilken betydelse som renskötsel för mer än tusen år sedan kan ha haft, var man oense om, men en sak var nästan alla överens om: renskötseln i Skandinavien började när man tämjde de vilda renarna.

Men den bilden har forskningen om de norska vild- och tamrenarnas genetik, som professor Knut Røed i Oslo har bedrivit, förändrat. Det visar sig nämligen att de skandinaviska vild- och tamrenarna är genetiskt väldigt olika.

I Finnmark i norra Norge finns sedan tidigare välbevarade renben från långt tillbaka i forntiden, och Knut Røed har låtit analysera renbens-dna från flera platser. Även dessa analyser visar tydligt att ”tamrentypen” ersätter ”vildrentypen” under 1500-1600-talen.

Slutsatsen blir att tamrenarna har förts in utifrån till Skandinavien. Min tolkning är dock att det inte skedde under 1500-1600-talen, utan långt tidigare i samband med den förändring av bosättningsmönstret som ägde rum för 1 500 år sedan.

Tidigare bestod tamejordarna av ett fåtal transport- och lockrenar och slaktdjuren togs i stället från de vilda renarna. Visserligen blev transport- och lockrenar också utnyttjade en dag och lämpliga för slakt. Förmodligen hamnade då benen inte i det vanliga slaktavfallet, utan hanterades rituellt. Renben och horn har hittats på offerplatser och rituella renbegravningar är arkeologiskt kända. Än så länge finns bara enstaka prov från en boplats i Norge som tyder på att tamrenarna kom hit långt före 1500-talet.

Slutsatsen av genetisk forskning på de Fennoskandiska tamrenarna har visat att de inte härstammar från de vildrenar som fanns här. Gamla renben och horn som smält fram ur snölegor har analyserats genetiskt och de skiljer sig mycket från dagens tamrenar. I ett stort forskningsprojekt har hela den Fennoskandiska tamrenstammen kartlagts genetiskt. Det finns likheter med renar i Ryssland så slutsatsen är att tamrenarna införts österifrån. Dagens skandinaviska tamrenar har genetiska likheter med de fornida renar på Yamal-Neneternas halvö i norra Sibirien. Arkeologiska fynd av seldon till renar visar att renskötseln där är 2 000 år gammal (Mosinzyna 1974:84–90). Här får vi inte glömma bort att de flesta samer i Fennoskandia inte är renskötare och har heller aldrig varit det. Den största gruppen samer var fiskare och småbrukare i de nordnorska fjordarna, de s.k. sjösamerna och samiska fiskare vid inlandets stora sjöar. Någon större ”folkvandring” österifrån kan det inte ha varit fråga om. Det är rimligt att tänka sig att forntidens samer kom i kontakt med renskötseln genom östliga grannfolk som nenetserna. Det är troligt att samer och nenetser var grannar innan karelare och ryssar koloniserade Vita havskusten. Idag bor samer på Kolahalvön och nenetser på östra sidan av Vita havet och ända bort till Yamalhalvön i Sibirien. Tanken att samerna fått renskötseln av nenetserna är inte ny och Vainshtein pekade på möjligheterna att samer och nenetser kom i kontakt med varandra (1980:143). Det skulle kunna förklara de Fennoskandiska renarnas östliga ursprung.Mjölkningen av renar med produktiv utvecklades efter att renskötseln införts. Det skedde sannolikt på sydsamiskt område och denna innovation spreds mot norr. Terminologin kring mjölkprodukterna är nordiska lånord vilket talar för att mjölkhushållningen utvecklats med inspiration från nordisk boskapsskötsel.

Ottar Hålogaland var en nordnorsk handelsman från området söder om Tromsö, som under senare delen av 800-talet genomförde en lång upptäcktsresa med båt längs den norska och ryska kusten ända bort till Vita havet. Därefter (omkring år 890) besökte han kung Alfred den store av England och berättade om sin resa.

Berättelsen skrevs ned av kungens krönikerskrivare och är den äldsta idag bevarade skriftliga dokumentationen av Nordnorges historia, skriven på fornengelska. Skildringen av denna resa återfinns i Alfred den stores översätttning av Orosius världshistoria. Ottars skildring ger viss beskrivning av samernas och andra folks utbredning på Nordkalotten vid denna tid, om renskötsel, djurfångst och fiske.

Ottars berättelse är det äldsta dokument vi har som belyser den nordnorska historien och som nämner delar av dagens Nordkalotten. Viktigt att ha i åtanke är att källan anses ha låg tillförlitlighet mot bakgrund av källkritiska kriterier, även om den är intressant ur historiskt perspektiv. 

Den översättning av Ottars berättelse som redogörs för här har gjorts av professor Reidar Djupedal och publicerades tidigare i boken Hålogalett 1 – Fredsår og krigstid 1933–42 (Oslo 1969). Den finns att läsa på norska i Knutsen, N. M. (red.) 1994, Mørkets og kuldens rike. Cassiopeia Förlag.

Ottar: Rapport från Hålogaland (ca 890)

(fri översättning till svenska)

Ottar sade till sin herre, kung Alfred, att han bodde längst i norr av alla norrmän. Han berättade att han bodde i den norra delen av landet vid Västerhavet. Han sade att landet ändå sträckte sig mycket längre norrut, men att det var helt obebott. Några få platser här och där användes av samer. Vintertid livnärde de sig på jakt och sommartid på fiske vid havet.

Ottar berättade att han en gång ville ta reda på hur långt norrut landet sträckte sig och om det bodde människor norr om det obebodda området. Han seglade då norrut längs kusten. Hela vägen hade han det obebodda landet på styrbordssidan och det öppna havet på babordssidan. Han seglade i tre dagar, tills han kom så långt norrut som valfångarna brukade färdas. Därefter fortsatte han ännu längre norrut, så långt som han kunde segla på ytterligare tre dagar. Där svängde landet mot öster, eller kanske skar havet in i landet. Han visste inte säkert vilket som var fallet, men han visste att han där hade väntat på västlig och något nordlig vind. Sedan seglade han österut längs landet så långt han kunde under fyra dagar.

Då måste han vänta på nordlig vind, eftersom landet där svängde söderut, eller havet skar in i landet. Han visste inte säkert vilket som var rätt.

Sedan seglade han söderut längs landet så långt han kunde på fem dagar. Då mynnade en stor flod ut i havet. De seglade in i floden och fortsatte upp längs den. De vågade inte segla längre än så, eftersom landet på andra sidan älven var tätt bebyggt.

Efter det att Ottar lämnat sitt hem hade han inte sett någon bebyggelse. Hela vägen hade det varit obebott på styrbordssidan. Han hade endast mött fiskare, fågelfångare och jägare och de var alla samer. På babordssidan hade han hela tiden haft öppet hav.

Några korta kommentarer:

Hålogaland var namnet på det nordligaste Norge under 800-talet.

Finnar i Ottars berättelse syftar inte på dagens finländare utan på samer, vilket var den benämning som ofta användes i fornengelska och nordiska källor från perioden.

Bjarmarna var ett folk som enligt de flesta forskare bodde vid Vita havet i nuvarande nordvästra Ryssland.

Styrbord är högra sidan av ett fartyg i färdriktningen, babord den vänstra.